MallzaWillow

Vissa dagar borde man inte kliva upp ur sängen. Jag vet inte varför jag sjönk så mkt just idag, men det jag egentligen gått och grubblat på länge kom upp till ytan igen nu för att jag sjönk, så om ni ursäktar så tänker jag skriva av mig här. Det kanske hjälper att bara få det ur sig och att andra får läsa det och kanske kan ge en lite perspektiv på saker.
Jag kommer inte nämna några namn eller detaljer i följande svammeltext från mitt inre, men några av er lär nog veta vad det är jag pratar om endå. Om ni gör det, var diskret om ni kommenterar, vill ni prata mer öppet om det med mig, hojta till på msn.......

Jag har åter igen försatt mig i en situation som gör mig knäpp. Jag har en förmåga att alltid ställa till det för mig själv. =S Som de flesta av er vet så har jag under en lång tid haft en inre strid med mig själv om en viss sak. Jag har pratat mkt om det med en del av er så ena stunden har det verkat som att jag känt en sak och velat just det, och i nästa så har jag intalat mig själv att det är en dum idee och försökt lägga det åt sidan. Jag vet att vissa av er, kanske inte så många som läser min blogg men iaf några, har fått höra mig tjata om detta till leda, och som sagt var höra mig vara säker ena dagen och helt osäker i nästa. Jag har lixom gått och spelat ett spel, inte vågat vara ärlig med vad jag egentligen vill, utan visat nåt helt annat. Jag är livrädd för att vara ärlig och öppen i och med att den enda erfarenhet jag har av detta är att bli sårad och till och med ignorerad och avskuren totalt i vissa fall. Hur ska jag våga tro att den här gången skulle vara annorlunda? Har jag inte fått det bevisat under mina 28 år att ingen på allvar vill ha nåt med mig att göra? Varför har isåfall alla dissat mig och flytt så fort jag vågat vara öppen och ärlig med vad jag känner? Jag vet inte om jag vågar vara öppen igen, och skrämma iväg ytterligare en. Klarar mitt hjärta och sinne det? Kanske, kanske inte, det kanske skulle klara om dissen var på ett snällt sätt och personen ifråga inte flydde fältet efter. Men det finns ju ingen garanti för det. Jag är bara så rädd för att visa vad jag egentligen vill och tycker, så jag har ju satt mig i denna knepiga situation just på grund av min rädsla. Spelat ett spel som inte är helt ärligt helt enkelt. Under så lång tid nu att det kanske är för sent att vara ärlig…. Borde man inte vara modigare när man kommer upp i min ålder egentligen?? Fast jag är nog modig till viss del, jag har ju vågat visa vad jag känner förr, men som sagt var, alltid blivit så pass sårad att mitt hjärta är så fullt av ärr att jag inte vet om det nånsin kan läka helt. Hur ska det kunna läka när jag aldrig får nått tillbaka av det jag försöker sända ut? Det är inte lätt att våga, när man känner sig liten, obetydlig och totalt ointressant och oattraktiv