MallzaWillow

Sitter här och är trött och sliten från praktiken, men min huvudvärk och min trötthet känns plötsligt väldigt trivial efter ett samtal jag nyss fick. En i min arbetsgrupp ligger inlagd på sjukhus med typ halva kroppen förlamad, hon kunde tydligen inte prata. Det är antingen nån grov allergisk reaktion eller en blodpropp av nåt slag. Läskigt är det i alla fall. Hon var så glad och trevlig igår senaste då vi hade fullt i skolan och käkade lunch ihop några i gruppen.
Jag hoppas verkligen läkarna kan hjälpa henne så att hon blir bättre snart. Hon har ju en liten son på drygt ett år också.
Allt detta har drivit upp ett jobbigt och tungt minne från runt den här tiden förra året.
En bekant till mig från Bollnäs tiden gick bort förra året av ett brustet blodkärl i hjärnan. Han var också bara i 20 års åldern. Jag var helt förstörd långt efter det, då det var mitt första möte med döden när det gäller någon så pass ung.
Nu när detta har hänt med hon i gruppen så blev jag självklart rädd och började tänka på honom.
Hur rättvist är det att någon som är mitt i livet och har så pass mycket att ge och är(var) en så pass bra person bara går bort så där plötsligt? Det gör ont i hjärtat och till och med själen när jag tänker på det. Han hade så mycket kvar att uppleva av livet och så mycket potential. Visst jag var aldrig direkt nära vän med honom, men vi bodde i samma korridor i ett år och pratade en hel del i köket, han var även med på iaf ett par av våra filmkvällar, så han kom ju att få en plats i mitt hjärta ändå. Jag ångrar idag att jag inte höll kontakten med honom när vi lämnade Bollnäs, tänk om jag hade kunnat fått träffat honom en sista gång. Dessa tankar har funnits i mitt sinne sen han dog mer eller mindre. Mitt liv har gått vidare och jag har mina vardagliga och relativt fjantiga problem stup i kvarten, men så fort jag kommer att tänka på Henrik och hans tragiska öde så får jag en stöt mot hjärtat och omprioriterar mina tankar.

Man ska kanske uppskatta det man har och försöka njuta av dagen. Men hur lätt är det när man är en så pass udda och rädd person som mig. Jag vågar aldrig ta de steg jag egentligen vill ta. Jag vågar inte göra det som finns i mina tankar. Istället spelar jag en roll och lever i mina egna dagdrömmar...... om jag bara vågade så kanske något bra händer.....men min erfarenhet är att när jag vågar så blir jag bara sårad......
Jag önskar jag kunde vara lite mer impulsiv, så att jag inte försvinner en dag utan att ha upplevt kärlek.....