MallzaWillow

Sitter för närvarande och försöker plöja mig igenom veckans kurslitteratur, vilket inte alltid är det mest roliga man kan göra direkt. Men visst, man lär sig ju nåt trots att man skumläser. Kände att jag behöver ta lite pauser för att orka med så nu är jag här framför dataskärmen och knappar in ett nytt blogginlägg.
Vad har hänt sen senaste jag skrev.....
Jo vi hade en trevlig tv-kväll i söndags ett gäng av oss i korridoren. Vi såg på Hål i väggen och Stor i Japan. Riktigt roliga och fåniga program faktiskt. Det känns riktigt bra att ha fått nya och sociala grannar som man kan hänga med så där i köket och snacka eller bara glo på tv med. Det kändes även extra kul att en viss herre satt med oss ;o)
Nu känner jag mig sådär fånig igen. *skratt* Men det kan inte hjälpas, jag är som jag är. Blir jag attraherad av någon, oacsätt i vilken grad så blir jag fånig som en skolflicka och feg som jag vet inte vad. Det kanske inte märks alltid, för jag spelar ju min roll, jag kan snacka och vara relativt normal runt människan, men inombords så är jag ständigt nervös och tänker på vad jag egentligen vill men inte vågar. Jag har en del tankar om hur jag ska kunna lära känna pojken bättre, och så att säga komma honom närmare, men jag vet inte om jag kommer våga. Sen finns ju den gamla vanliga tanken i huvudet på ålderskillnaden igen. Jag bryr mig inte, jag har alltid haft en tendens att dras till yngre, men frågan är vad han isåfall skulle tänka om det. Nu går jag händelserna i förväg igen som vanligt, det handlar fortfarande bara om en attraktion, men jag vet ju att det kan leda till så mkt mer om jag bara vågar låta det göra det, och om jag har lite tur, vilket jag iof aldrig har.
Ibland känns det patetiskt att tänka på mitt liv och vad jag upplevt, vilket inte är mycket.

Jag är 28 år gammal, som ni nog vet vid det här laget om ni läser min blogg, och jag har aldrig haft ett seriöst förhållande. Det känns nästan löjligt, men så är det. Hela tonåren ville ingen kille komma inärheten av mig pga mitt annorlunda utseende (mitt LKG), sen när jag kom upp i 18-20 årsåldern så började en del killar visa intresse, men jag blev bara rädd för det var fel killar. *skratt*
Sen råkade jag ut för en sak när jag var 20 som gjorde att jag fick väldigt svårt att våga lita på killar, framförallt fulla killar. Detta var åxå begynnelsen till min nykterhet.

När jag var 22 började jag återfå min tro till killar och föll för en onlinekompis. Vi träffades 2003, jag var som sagt kär men inte han, och det visste jag. Men jag tillät saker att hända ändå pga att jag var så kär, + att jag ville se om jag klarade av det efter vad som hade hänt mig 3 år tidigare. Det gick bra, men det gjorde ont i hjärtat att veta att det bara var på lek för honom. Ett år senare kom han ut ur garderoben typ. Nu har vi knappt nån kontakt alls.
Jag har varit "nunna" sen dess för jag har inte klarat av att låta nån komma nära igen pga rädsla för att bli sårad igen.
Visst det har funnits ett par killar under dessa år som jag attraherats av, men de har totalt dissat mig när jag vågat mig på att öppna mitt hjärta. Så mitt hjärta är med andra ord fullt av sår, och jag har en rädsla av att bli sårad igen och inte duga. Jag är även rädd att killar ska tro att pga min ålder så har jag massor av erfarenhet och dyligt, vilket inte är fallet.
Kanske därför jag har en tendens att dras till yngre killar, de är inte lika skrämmande  som äldre på nåt vis.
Men som sagt, alla har alltid dissat mig när jag försökt nåt.
Just därför min rädsla och dessa tankar jag har nu har kommit, trots att attraktionen är ny. Jag kan inte hjälpa att tänka på min erfarenhet och mitt förflutna och bli rädd för att våga igen. Men jag vill ju våga, på nåt vis. Jag vill lära känna honom bättre, trots ålderskillnaden, och trots min rädsla. Frågan är bara hur jag ska ta mig förbi hindret och våga vara lite spontan. Att bara snacka när vi ses i köket känns inte som att det räcker, även om det är mycket trevligt och en bra början till att lära känna nån.

Oj vad jag svammlat på nu, stackars er som läst.hehe Men nu har ni iaf fått en inblick i vem jag är, och varför jag är som jag är. Vissa av er vet det redan, men andra kanske inte....