Jul, mellandagsrea och andra tankar
Nu var det ett par veckor sen jag uppdaterade igen. Jag vet att jag är hopplös vad gäller det. hehe
Jag spenderade julen i Trosa hos familjen, och hade med mig Simba för första och sista gången. Det var ingen lyckad affär att ha med honom. Familjens katt Ponuts och Simba fräste och hoppade på varandra som värsta galningarna så vi var tvungna att hålla dem på varsin våning. Jag åkte tillbaka till Norrköping redan på juldagen också eftersom jag kände att Simba behövde få lite lugn igen. Han var ju på helspänn hela tiden där.
Nu i mellandagarna har jag mest tagit det lugnt, har inte blivit uppringd till att jobba nåt via vikariebanken, vilket inte förvånar mig. Brukar inte vara lätt att få jobb så här runt jul och nyår.
Jag var däremot en sväng på stan under rean i söndags och köpte mig ett par värmebyxor som kommer bli utmärkta att ha när jag jobbar framöver.
Imorn ska jag träffa Monica på stan och kolla på Idol tvåan Calle Kristiansson som kommer på signering i en av gallerieorna. Ska bli kul att se honom i verkligheten, han är så söt. Fast ung som sagt var.hehe Kommer inte ta någon autograf för jag har inte råd att köpa skivan. Men vi får hoppas han sjunger nåt så man får höra honom iaf.
Annars har jag börjat fundera på livet och mig själv igen. Jag är lite nrevös för framtiden vad gäller jobb, känns som många av mina bekanta som går ut nu som mig redan har haft turen till att få jobb, medan jag själv inte ens blivit kallad till en intervju än. Visst jag är ju med i vikariebanken och jag vet att jag kommer klara mig på att hoppa runt som vikarie tills jag hittar en riktig tjänst, men det känns ändå lite läskigt och orättvist att det alltid ska vara så mkt svårare för mig än för alla andra.
Sen har jag tänkt på det här med att jag är den eviga singeln. En del av mig längtar efter närhet och kärlek, men en annan del av mig känner mig nöjd som jag är, på egen hand med min katt. A strong indipendent woman så att säga. Jag har börjat tänka på det där, är det egentligen jag som längtar och vill ha en pojkvän, eller är det förväntningarna från alla runt mig och samhället i stort som sätter dessa griller i huvudet på mig? Det känns som att de flesta omedvetet menar att man inte har ett fullvärdigt liv eller är lika mkt värd så länge man är singel, som att singellivet bara är en transportsträcka till det riktiga värdefulla parlivet. Inte konstigt att så många av oss som är singlar ofta mår dåligt och blir bittra av att ständigt få känna att det är synd om oss för att vi är ensamma, att alla bara säger, "Ja, men du kommer hitta nån, när du minst anar det".
Men vill jag det egentligen? Är jag egentligen redo?
Jag gick tex med i spraydate och det är sällan någon skriver till mig där, men där någon väl gör det så ignorerar jag oftast det, jag svarar inte ens för jag känner bara att det inte känns rätt. Jag är helt enkelt inte redo för en relation på det viset. Jag har massor mer att bearbeta med mig själv innan jag är redo och jag är hellre själv länge än att jag kastar mig över första bästa bara för att inte vara själv.
Jag önskar bara att samhället och alla kan förstå mig vad gäller det här. Spelar roll att jag fyller 30 och vissa saker förväntas av en, jag tänker vara en stolt singel-kvinna, jag får den kärlek jag behöver av mina vänner, min familj och min älskade lilla Simba.
Jag spenderade julen i Trosa hos familjen, och hade med mig Simba för första och sista gången. Det var ingen lyckad affär att ha med honom. Familjens katt Ponuts och Simba fräste och hoppade på varandra som värsta galningarna så vi var tvungna att hålla dem på varsin våning. Jag åkte tillbaka till Norrköping redan på juldagen också eftersom jag kände att Simba behövde få lite lugn igen. Han var ju på helspänn hela tiden där.
Nu i mellandagarna har jag mest tagit det lugnt, har inte blivit uppringd till att jobba nåt via vikariebanken, vilket inte förvånar mig. Brukar inte vara lätt att få jobb så här runt jul och nyår.
Jag var däremot en sväng på stan under rean i söndags och köpte mig ett par värmebyxor som kommer bli utmärkta att ha när jag jobbar framöver.
Imorn ska jag träffa Monica på stan och kolla på Idol tvåan Calle Kristiansson som kommer på signering i en av gallerieorna. Ska bli kul att se honom i verkligheten, han är så söt. Fast ung som sagt var.hehe Kommer inte ta någon autograf för jag har inte råd att köpa skivan. Men vi får hoppas han sjunger nåt så man får höra honom iaf.
Annars har jag börjat fundera på livet och mig själv igen. Jag är lite nrevös för framtiden vad gäller jobb, känns som många av mina bekanta som går ut nu som mig redan har haft turen till att få jobb, medan jag själv inte ens blivit kallad till en intervju än. Visst jag är ju med i vikariebanken och jag vet att jag kommer klara mig på att hoppa runt som vikarie tills jag hittar en riktig tjänst, men det känns ändå lite läskigt och orättvist att det alltid ska vara så mkt svårare för mig än för alla andra.
Sen har jag tänkt på det här med att jag är den eviga singeln. En del av mig längtar efter närhet och kärlek, men en annan del av mig känner mig nöjd som jag är, på egen hand med min katt. A strong indipendent woman så att säga. Jag har börjat tänka på det där, är det egentligen jag som längtar och vill ha en pojkvän, eller är det förväntningarna från alla runt mig och samhället i stort som sätter dessa griller i huvudet på mig? Det känns som att de flesta omedvetet menar att man inte har ett fullvärdigt liv eller är lika mkt värd så länge man är singel, som att singellivet bara är en transportsträcka till det riktiga värdefulla parlivet. Inte konstigt att så många av oss som är singlar ofta mår dåligt och blir bittra av att ständigt få känna att det är synd om oss för att vi är ensamma, att alla bara säger, "Ja, men du kommer hitta nån, när du minst anar det".
Men vill jag det egentligen? Är jag egentligen redo?
Jag gick tex med i spraydate och det är sällan någon skriver till mig där, men där någon väl gör det så ignorerar jag oftast det, jag svarar inte ens för jag känner bara att det inte känns rätt. Jag är helt enkelt inte redo för en relation på det viset. Jag har massor mer att bearbeta med mig själv innan jag är redo och jag är hellre själv länge än att jag kastar mig över första bästa bara för att inte vara själv.
Jag önskar bara att samhället och alla kan förstå mig vad gäller det här. Spelar roll att jag fyller 30 och vissa saker förväntas av en, jag tänker vara en stolt singel-kvinna, jag får den kärlek jag behöver av mina vänner, min familj och min älskade lilla Simba.
Kommentarer
Postat av: Skarran
Bra Malin, det är så du ska tänka! Bättre att vara singel och ha det bra än att gå in i en relation "bara för att"... Men jag kan förstå att det känns lite jobbigt med andras förväntningar på en. Dumt att det ska vara så. Kram och gott nytt år!
Trackback
