Lite tankar
Har legat hemma idag med feber, men imorn ska jag bita ihop och bege mig iväg till Linköping med gruppen för ett studiebesök. Känner mig som en skurk varje gång jag är borta, eller nästan alltid faktiskt.
Jag har insett att jag är inne i en deppression nu, har nog varit det hela terminen men det har gått upp och ner. Just nu är det långt ner. Jag är medveten om vad som triggat detta. Det är för att det är sista terminen och att jag inte har en aning om hur jag ska kunna betala min hyra och allt sån efter jul då jag tar examen och slutar få csn. Jobbfronten ser inte så ljus ut än iaf. =S Jag har alltid varit i stort behov av att känna trygghet och säkerhet och så fort det hotas så får jag panik och mår otroligt dåligt. Precis som jag gör nu mer eller mindre. Det påverkar även min fysiska hälsa så att jag blir sjuk oftare eftersom psyket inte mår bra.
Jag är så otroligt skoltrött nu att jag vill skrika rakt ut och gråta och göra ännu värre saker av bara tanken på att läsa kurslitteratur och skriva papers och allt sånt. Det gör ont i varje fiber av mig att tvingas göra allt detta, så naturligtvis blir det att jag gör så lite som möjligt, bara så att jag ska klara mig för mitt psyke klarar inte mer. Sen kommer skuldkänslorna för att jag har en arbetsgrupp som är otroligt duktig och arbetssam medan jag känner mig som en lat skurk som inte har den orken längre. Jag brukade vara som dem, men nu går det inte längre, vilket gör mina skuldkänslor ännu värre. Jag får en röst inom mig som säger att jag är värdelös och lat och dum och att min grupp och alla andra tycker illa om mig på grund av det. Jag hatar de tankarna, jag vill fortsätta tanka positivt som jag gjort av och till, men det är så svårt när psyket är helt labilt för tillfället.
Nästan det ända jag kan tänka på är hur det ska gå om jag inte hittar jobb snart, jag får panikångestattacker av det här. Även om kursen i sig är intressant och litteraturen är sånt jag egentligen vill läsa, så är det omöjligt nu att kunna ta det till mig då jag bara vill skrika och gråta och slita sönder böckerna och slå sönder datorn och gömma mig under sängen istället för att läsa och skriva papers och svara på konstiga frågor. Jag vill inte, jag orkar inte, men jag måste iaf försöka. Det är så lite tid kvar nu, och förrutom plugget måste jag söka jobb, vilket jag gör, men jag är ändå rädd.
Jag hoppas bara att de i min grupp kan förstå varför jag kanske inte lägger ner lika mycket energi som dem och inte blir sura på mig. Får väl prata med dem om jag kan. Brukar ha svårt att prata i gruppen eftersom jag inte är lika energisk som dem, svårt att få en syl i vädret ibland. Men det är ju delvis mitt fel eftersom jag inte alltid ens försöker pga min psykiska instabilitet. Som sagt nu är den där rösten igång igen som säger att jag bara är lat och dum och att jag helt enkelt är en skurk. Måste få bort den. Oroar mig för att en dag bryta ihop i skolan framför alla. =S Det vill jag inte.
Får se till att gå på mötet på torsdag och se om det hjälper. Vet att iaf en liiiiten del kommer kännas bättre efter att jag publicerat detta. Det hjälper att prata ut om hur man mår, både verbalt och i skrift.
Jag har ju under förra kursen och denna och med hjälp av mötena kommit underfund med mina svagheter och börjat förstå vad det är som gör att jag emellanåt mår dåligt och vad jag klarar och inte klarar. Men jag har även fått ett litet hopp om framtiden, fast just nu känns det mörkt. Det går upp och ner sånt här. Jag hoppas bara att alla dessa prövningar som jag möts av kommer stärka mig tillslut och att jag kommer komma ut i ljuset igen.
Jag har som sagt var oerhörda problem med min självkänsla och ett stort behov av att känna trygghet. Och det faktum att jag ska ta examen och slungas ut i en ny verklighet gör att all tvivel på mig själv kommer upp till ytan igen och min oro för att förlora tryggheten sätter mig psykiskt ur spel.
Men jag är även medveten om att jag varit här förrut, jag har hamnat i svåra prövningar i livet förr och tagit mig igenom dem, därför har jag det lilla lilla ljuset längst in som tror att det kommer lösa sig, tillslut efter mycket smärta och svett ifrån mig.
Jag har insett att jag är inne i en deppression nu, har nog varit det hela terminen men det har gått upp och ner. Just nu är det långt ner. Jag är medveten om vad som triggat detta. Det är för att det är sista terminen och att jag inte har en aning om hur jag ska kunna betala min hyra och allt sån efter jul då jag tar examen och slutar få csn. Jobbfronten ser inte så ljus ut än iaf. =S Jag har alltid varit i stort behov av att känna trygghet och säkerhet och så fort det hotas så får jag panik och mår otroligt dåligt. Precis som jag gör nu mer eller mindre. Det påverkar även min fysiska hälsa så att jag blir sjuk oftare eftersom psyket inte mår bra.
Jag är så otroligt skoltrött nu att jag vill skrika rakt ut och gråta och göra ännu värre saker av bara tanken på att läsa kurslitteratur och skriva papers och allt sånt. Det gör ont i varje fiber av mig att tvingas göra allt detta, så naturligtvis blir det att jag gör så lite som möjligt, bara så att jag ska klara mig för mitt psyke klarar inte mer. Sen kommer skuldkänslorna för att jag har en arbetsgrupp som är otroligt duktig och arbetssam medan jag känner mig som en lat skurk som inte har den orken längre. Jag brukade vara som dem, men nu går det inte längre, vilket gör mina skuldkänslor ännu värre. Jag får en röst inom mig som säger att jag är värdelös och lat och dum och att min grupp och alla andra tycker illa om mig på grund av det. Jag hatar de tankarna, jag vill fortsätta tanka positivt som jag gjort av och till, men det är så svårt när psyket är helt labilt för tillfället.
Nästan det ända jag kan tänka på är hur det ska gå om jag inte hittar jobb snart, jag får panikångestattacker av det här. Även om kursen i sig är intressant och litteraturen är sånt jag egentligen vill läsa, så är det omöjligt nu att kunna ta det till mig då jag bara vill skrika och gråta och slita sönder böckerna och slå sönder datorn och gömma mig under sängen istället för att läsa och skriva papers och svara på konstiga frågor. Jag vill inte, jag orkar inte, men jag måste iaf försöka. Det är så lite tid kvar nu, och förrutom plugget måste jag söka jobb, vilket jag gör, men jag är ändå rädd.
Jag hoppas bara att de i min grupp kan förstå varför jag kanske inte lägger ner lika mycket energi som dem och inte blir sura på mig. Får väl prata med dem om jag kan. Brukar ha svårt att prata i gruppen eftersom jag inte är lika energisk som dem, svårt att få en syl i vädret ibland. Men det är ju delvis mitt fel eftersom jag inte alltid ens försöker pga min psykiska instabilitet. Som sagt nu är den där rösten igång igen som säger att jag bara är lat och dum och att jag helt enkelt är en skurk. Måste få bort den. Oroar mig för att en dag bryta ihop i skolan framför alla. =S Det vill jag inte.
Får se till att gå på mötet på torsdag och se om det hjälper. Vet att iaf en liiiiten del kommer kännas bättre efter att jag publicerat detta. Det hjälper att prata ut om hur man mår, både verbalt och i skrift.
Jag har ju under förra kursen och denna och med hjälp av mötena kommit underfund med mina svagheter och börjat förstå vad det är som gör att jag emellanåt mår dåligt och vad jag klarar och inte klarar. Men jag har även fått ett litet hopp om framtiden, fast just nu känns det mörkt. Det går upp och ner sånt här. Jag hoppas bara att alla dessa prövningar som jag möts av kommer stärka mig tillslut och att jag kommer komma ut i ljuset igen.
Jag har som sagt var oerhörda problem med min självkänsla och ett stort behov av att känna trygghet. Och det faktum att jag ska ta examen och slungas ut i en ny verklighet gör att all tvivel på mig själv kommer upp till ytan igen och min oro för att förlora tryggheten sätter mig psykiskt ur spel.
Men jag är även medveten om att jag varit här förrut, jag har hamnat i svåra prövningar i livet förr och tagit mig igenom dem, därför har jag det lilla lilla ljuset längst in som tror att det kommer lösa sig, tillslut efter mycket smärta och svett ifrån mig.
Kommentarer
Postat av: Emmeli
Usch det låter inte bra det där, känner igen en del och tror att det är ganska många som känner såhär i slutet. Det kanske låter som en klyscha men jag tror att du kommer att klara det, jag tror att om man bara vill och är god så löser det mesta sig till slut. Kämpa på
Kramar
Trackback
